Hultaby visar i 3D hur Hultaby borg eller residens (ofta numera kallat för slott), kan ha sett ut någon gång på 1300-talet. Idag är det en ruin strax utanför Vetlanda, Småland.                                                                          

Programmet/appen finns i versioner för Linux, Windows och Android. Du kan ladda ner dem HÄR.

HULTABY BORG

Enligt sägner så existerade Hultaby borg redan under vikingatiden. Det finns väl inte mycket som pekar på att detta skulle vara korrekt. Numerären av gravar från järnåldern samt runstenar funna i Vetlanda med omnejd, kan ha bidragit till sådana tankar. Hultaby borg eller det forna namnet Hultaboda ö, är idag en ruin strax väster om Vetlanda. Genom naturlig landhöjning, samt av mänsklig aktivitet skapade sjösänkningar, så  existerar åtminstone numera ingen ö. Bygget påbörjades vad man tror under 1200-talets senare hälft. Den brann sannolikt ned under de oroliga åren på 1360-talet, då innehavaren tog ställning i kampen om kungamakten. Man kan kanske inte heller helt utesluta eld av våda. Märkbart är att lite arkeologiskt material har hittats som kan visa på att borgen var bebodd. 1300-talet var den bästa tiden för flertalet medeltida småländska borgar, redan under nästa sekel var de klart färre. Numera kallas ruinen oftast för slott, ett tyskt låneord. Vad man kallade denna anläggning under dess aktiva dagar (förutom Hultaboda), vet icke jag, men hus är ett ord från tiden. 

I vart fall så består huvuddelen av en 30x28 meter, till ytan stor platå. Den är byggd kring en naturlig klippa. Murarna har till större del varit kallmurade. Men delar har vid något tillfälle förstärkts med bruk. Detta gäller området mellan portarna, samt kring tornkällaren. Denna med murar upp till 4-5 meter höga skapelse, var inte den enda byggnaden på  Hultaby. Omkring låg 10-tals hus av trä, använda för olika sysslor, samt kanske tidvis som bostäder. 

Man ska nog inte jämföra med kungliga fästningar, eller för den delen med de som byggdes av feodalherrar nere på kontinenten. Feodalismen fick aldrig riktigt fäste i Svea rike. Det här var en privat anläggning, i trakter som än idag domineras av djupa skogar och många sjöar. Men att märka är ändå att Erengisle Sunesson, var en på sin tid högt uppsatt person.

SUNESSON

Den person som förknippas med Hultaby bar namnet Erengisle Sunesson. Hans far var Sune Jonsson, från vilken Erengisle troligen ärvt Hultaby. Han var känd som riddare från 1344 och riksråd under 1350. När kung Magnus Eriksson år 1334, for på friarfärd till Namur (nuvarande Belgien), så åtföljdes han av Erengisle. Vilket visar på hans position redan då. Resultatet blev drottning Blanche, vilken i en gammal ramsa är känd som Blanka. Det är fullt möjligt att det var det som folk kallade henne.

När kung Magnus Erikssons son Erik gjorde uppror stödde han denne. Erik dog dock redan som 20-åring. Erengisle  blev landsförvisad och deltog i försöket att få  Albrekt av Mecklenburg som svensk regent. Han bytte sedan sida och stred länge emot Albrekt. Under dessa strider bränndes troligen Hultaby ned. Runt 1370 så  skedde till slut en försoning, men Erengisle deltog dock i rådet som begränsade kung Albrekts makt 1371. 

Genom sin andra hustru den norska Annot, så  fick han även plats i Norges riksråd. Hennes far Malise bar titeln jarl av Orkneyöarna. Något som ärvdes av Erengilse 1353. Det var dock en tom titel, någon indikation på att han ens reste dit finns inte. Erengisle dog 1392 och ligger begraven i Vadstena kloster. I testamentet nämns Hultaby, vilket tyder på att platsen fortfarande hade ett värde. När han avled hade troligen nästan 30 år gått sedan anläggningen drabbades av brand.

TOLKNING

Det här är min syn på hur Hultaby borg en gång såg ut. Det är knappast någon exakt avbildning. Jag har egentligen  inga expertkunskaper i ryggen, annat än ett visst intresse för historia. För övrigt kan nog ingen annan nu levande i detalj beskriva byggnadsverket. Så ta det för vad det är, en försiktig men fri tolkning. 

När borgen började restaureras på  1930-talet, så  var murarna ganska förfallna. Själva formen på  platån borde dock vara ganska säker. Det relativt höga torn som man föreställt sig, skulle kräva ett rejält fundament. Något sådant verkar dock inte ha funnits. Oavsett om det som finns kvar varit en brunn (ganska osannolikt) eller en källare eller något helt annat, så borde det ha haft något över sig. Som kompromiss har jag skapat en lägre rund (åttkantig) byggnad. Själva huset var i 3 sammanbyggda sektioner. Jag har valt att göra de successivt lägre. Trappen i kortändan har jag lagt till, man kan tycka att det skulle finnas flera ingångar. Om portarna varit försedda med valv i trä är tveksamt. Mycket spik har dock hittats vid den mindre ingången. Till slut kan man fråga sig om det funnits någon pallisad av trä. Om inte så var troligen murkanten bara 0.5 meter hög. Hultaby var knappast något fort skapat för maximalt skydd, men existerade under oroliga tider.

1693 kom regementkvartermästaren Petter Rudebäck och lantmätaren Jonas Duuker till Vetlanda. De hade skickats för att att nedteckna och avbilda traktens fornlämmningar. Detta för bokverket Suecia Antiqua Et Hodierna, vilket troligtvis hade Erik Dahlberg som initiativtagare. Han var vid tiden landshövding i Jönköping. Intresset för Vetlanda handlade nog mest om Vitala stad, som påstods ha legat här. Enligt skrönorna kunde man då gräva i marken ett och ett halvt kvarter (22 cm) och då finna rester av den forna stadens stensatta gator och källare. Tro det den som vill.

Jonas Duuker gjorde en ritning över området, vilken överfördes till kopparstick 1709. Intressant i detta sammanhang är området på kartan där Hultaby (vid 1:an) finns med. Latinets Lacus betyder sjö. Insula är halvö. Det som här är Hellinge lacus heter numera Norrsjön och Hultaby lacus är Grumlan. Halvön kallas Insula Hultabyensis. Man använder därmed inte någon latinsk variant av det medeltida namnet Hultabodaö. Man kan se att området mot Vetlanda (höger) är sankmark. Det här är ungefär 330 år efter det att borgen troligtvis brändes ned, så landhöjningen hade nog redan då ändrat områdets karaktär en del.

I uppslagsverket Nordisk Familjebok, redigerad 1923-37, finns en karta över Småland. I den här beskurna bilden kan man se Hultaby ruinen, vid det vita x:et. Järnvägen går nu förbi i närheten, vilket den gjort sedan 1885. Däremot saknas vägen västerut från Vetlanda. Man fick fortfarande ta svängen runt Norrsjön och Hällinge.

Och ungefär så här ser det ut i nyare tid. Tillkommit har vägen. Banvallen för järnvägen har sedan länge blivit cykel- och gång-väg. Landhöjning och sjösänkningar har gjort marken torrare. Några områden är dock markerade som sanka. Frågan är om medeltidens besökare till Hultaby skulle känna igen sig?. Om Hultabodaö var en halv eller hel ö då, får man fråga någon annan om.

Bilden ovan visar Emån utanför Vetlanda. Den är hämtad från Nordisk Familjebok, där man stavar namnet med två m. Vilket på ett sätt inte är fel, då det stämmer bättre med det lokala uttalet.

Trakten kring Vetlanda är ganska rik på gravfält, från främst yngre järnålder, men även en del bronsålder. Gravfälten vid Byestad lär vara Smålands största. Gravarna ligger inte långt från Emåns porlande vatten. Man kunde troligen ta sig hit upp från åns utflöde i Östersjön. Att Smålands inland åtminstone delvis befolkades längs denna rutt är troligt. Skogarna var djupa och terrängen mycket i form av "stenahie". Sjöar och övriga vattendrag var talrika och knepiga att krossa om man inte förde med sig lämpliga flytetyg. På Hultabys tid borde det ändå sedan länge ha funnits "väg" mellan Njudungs västra och östra härad, som passerat i borgens närheten. Vetlanda lär ha varit placerat vid ett vägmöte och använts som marknadsplats.

 Följande kan man läsa om borgar i Nordisk Familjebok:

Borg.
En mindre befästning från forntiden, medeltiden eller början av nyare tiden. De äldsta europeiska borgarna, om vilka vi äga kännedom, äro de grekiska från s.k. mykenska tiden, i likhet med de senare grekiska akropolerna belägna på klipphöjder. Som borg kan man också betrakta de romerska befästa lägren och gränskastellen.

Under den äldre medeltiden anlades borgar vanligvis så, att de av trä uppförda boningshusen skyddades av en vall med pallisader och framförliggande grav; även det inom borgen belägna torn, som avsågs som slutvärn (donjon på franska, Bergfried på tyska, barfrid eller "kärna"), byggdes av trä. Verkliga ringmurar av sten och murade torn, som i det östromerska riket använts alltsedan antiken, blevo vanliga i västerlandet först under 100-talet, från ringmuren framspringande torn först efter korstågen.

I de nordiska länderna torde borgar, helt och hållet byggda av trä och förstärkta med jordvallar, ha förekommit långt senare. Liksom våra fornborgar voro de väst- och mellan-europeiska borgarna under den äldre medeltiden ofta vidsträckta och kunde vid ett fientligt överfall hysa en stor mängd skyddsökande; borgen i Lincoln (England, cirka 1100) består sålunda av ett område om 2.6 hektar, omgivet av en ringmur, till vilken några få torn ansluta sig. Sådana borgar skiljas egentligen endast genom storleken och den inre bebyggelsens beskaffenhet från de
samtida stadsbefästningarna med ringmur och därinom belägen borg. Med länsväsendets genombrott uppträdde behovet av befästa bostäder till skydd för länsinnehavare och hans husfolk.

Dylika borgar uppfördes av både andliga och världsliga stormän samt även av korporationer, t.ex. riddarordnarna; t.o.m. borgartade kloster förekommo. Som slutvärn bibehölls kärntornet, kring vilket andra byggnader, såsom porttorn, bostadslängor, kök, kapell m.m., kunde grupperas. För att förkorta försvarsfronten sammandrogos dessa byggnader så tätt som möjligt, och deras ytterfasader, som byggdes med stor murtjocklek och få fönsteröppningar, ersatte ofta ringmuren. Stora borgar kunde bestå av flera byggnadsgrupper, av vilka de inre eller högre belägna kunde försvaras, även om en fiende bemäktigat sig den yttre förborgen. Mindre borgar hade fortfarande ofta ett ensamt kärntorn med eller utan ringmur.

Sådana torn byggdes i växlande planformer, av bekvämlighetsskäl med tiden allt bredare; så bör t.ex. Glimmingehus betraktas som ett rektangulärt kärntorn utan ringmur. Under 1500-talet föredrog man, där terrängen tillät, regelbundna borganläggningar i form av en länga eller av 3-4 längor kring en rätvinklig gård, gärna försedd med framspringande hörntorn för flankerande beskjutning av fronterna. Där stod emellertid borgarkitekturen inför sitt slut; mot artilleri voro borgarna värnlösa, och fr.o.m. 1600-talet skiljdes bostads- och befästnings arkitekturen fullständigt åt.

Kännetecknande för medeltida borgar som fästningsverk är strävandet att förlägga stridsriktningen i vertikal led till den försvarandes förmån. Borgar byggdes fördenskull helst på isolerade, branta berg. Där en borg anlades i flack terräng, byggdes den på en naturlig eller konstgjord holme. Kunde den belägras trots beskjutning från skyttegången, som var anbragt på utskjutande bjälkar kring översta våningen eller anordnad innanför muren, komma fram till murens fot, mottages han med nedkastade stenar och med strötskurar av hett vatten, orenlighet eller kokande beck från de nedåtriktade stupgluggarna. Mot belägringsmaskiner användes nedkastade av tunga stenar eller brännbara ämnen.

Porten skyddades av fällgaller eller vindbrygga. Över porten fanns ofta ett utsprång (karnap, Pechnase på tyska) med nedåtriktad glugg, från vilken ingången kunde bestrykas. Innanför porten mötte överaskande stup- och skott-gluggar, nya fällgaller o.s.v. I borgens inre voro dörrarna ofta små, så att de endast släppte fram en man i sänder. Trånga, branta trappor skänkte åter försvararen fördelar, likaså bruket att på viktiga punkter, såsom vid ingången till kärntornet, placera dörrar så högt över marken, att de icke kunna nås utan stegar.

Söker man på ordet slott i uppslagsverket blir innehållet avsevärt mindre.

Slott.
(lågtyska slott, högtyska Schloss) Kunglig eller av staten tillhörig byggnad, i äldre tider oftast befäst, avsedd till bostad, residens, för kunglig person eller hans ställföreträdare (ståthållare, landshövding). Numera brukas termen slott även om privatpersoner tillhöriga, på landsbygden belägna större praktbyggnader, ibland även om andra herrgårdar.

 

TILLBAKA

©Jan Lindström 2017-2026