BRAHEHUS

Brahehus är en uppskattning av hur byggnaden vid Vättern en gång i tiden kan ha sett ut.

Programmet finns i versioner till Linux och Windows. Innehåll från detta program finns även i Android-appen JLs3D. Laddas ned HÄR.

BRAHE

Brahe blev Sveriges första grevliga ätt år 1561, med grevskapet Visingsborg. Knutna till skapandet av Brahehus var Per Brahe den yngre, samt hans första maka Kristina Katarina Gustavsdotter Stenbock. Hon ska ha haft ett lättsamt sätt och träffat Per vid kungliga hovet. Vilket i stort sett är vad man kan få reda på. Om Per finns det givetvis mera. Han blev 1628 överste vid Smålands Regemente Till Häst. Deltog 1630 stridande i 30-åriga kriget. Efter Gustav II Adolfs död, åter i Tyskland, nu som administratör (nära Axel Oxenstierna). Under perioderna 1637-41 samt 1648-54, var han generalguvenör i Finland. Brahestad (Raahe) är döpt efter honom. Var under lång tid riksdrots. Före 1660 innebar detta ledare av Svea Hovrätt. Senare blev titeln en slags justitieminister för hela riket.

Politiskt drev han tesen att Kronan inte skulle beskatta jord o egendom, utan istället lägga skatterna på handel och tullar. Trots att han var ytterst ståndsmedveten, har han av sin samtids skrifter fått ett gott rykte. Vad vanligt folk tyckte om honom är nog svårare att veta. Han hann avlida (1680), innan reduktionen slog till och överförde Brahehus i kronans ägo 1681.
 

BRAHEHUS

Vilka som verkligen byggde Brahehus lades nog inge större vikt vid på den tiden, och blir än svårare att veta idag. Arbetet med målning inne o ute, lär dock ha utförts under ledning av en Johan Johansson Werner. Trots läget som knappast är passande för stadigvarande boende, så lär bygget ha varit avsett som änkesäte. Representation och propaganda måste dock också ha varit skäl nog. Vyn över Vättern slår det mesta. Färdigbyggt i början på 1650-talet. Då var redan Kristina död. En brand startade 1708 i Uppgränna, och spred sig upp till Brahehus, vilket skapade dagens ruin. Restaurerings- och konserverings- arbeten har skett på platsen i omgångar, med start från 1911.

Själva grundkonstruktionen och dess dimensioner är ganska klar. När det gäller detaljer så kan man aldrig så noga veta. Kopparstick från Suecia Antiqua är inte att lita på. Att skapa 3D-modeller tar tid och i det här fallet är det också omöjligt att exakt veta hur Brahehus såg ut. Förhoppningsvis kan modellen ge en viss uppfattning om dåtidens utseende, men den är inte avsedd att i detalj vara precis.
 

KRONAN OCH ADELN

Alsnöhus på Adelsö i Mälaren, var platsen för undertecknandet av ett av Sveriges mest berömmda historika dokument. Tidpunkten var någon gång mellan 1280-85 och namnet var Alsnö stadgar. De sakkunniga lutar idag mest åt det första året. Kung Magnus Birgersson (Ladulås) avtalade fram ett världsligt frälse, senare kallat adel. Nu har nog liknande överenskommelser funnits tidigare. Det ligger i sakens natur. Men detta är i alla fall det första kända skriftliga beviset på dylikt. Något original finns dock inte kvar, informationen baseras helt på senare kopior. Alsnö stadgar omfattar inte bara kungens och adelns previlegier, utan bekräftar eller utökar också de tidigare fridslagarna. Bönderna blev inte livegna på samma sätt som skedde i andra delar av Europa. Därtill var de allt för starka. Adeln bildade ett eget stånd i framtidens riksdagar, detta tillsammans med bönder, borgare och präster. Allt som beskrivs i Alsnö stadgar är idag inte helt lätt att tolka, då det kan tydas på flera sätt.

Bilden och texten nedan rörande Alsnöhus kommer från uppslagsverket Nordisk Familjebok (redigerad 1923-37). Märk att man anger 1279 som året för Alsnö stadgar. Teckningen får man nog ta med en nypa salt. Lämningarna efter bygget är inte särskilt omfattande.

Alsnö kungsgård är historiskt känd huvudsakligen från en kort period under slutet av 1200- och början av 1300-talet. Många skäl tala emellertid för att kungsgården som sådan går tillbaka ända till vikingatiden, då den beboddes av de konungar, som voro bosatta i närheten av staden Birka på den närbelägna Björkön. År 1279 hölls där det herremöte, som utfärdade den för vår medeltidshistoria så betydelsefulla Alsnöstadgan, och kort dessförinnan hade det på platsen uppförts ett storslaget palats, som dock förstördes genom ett väpnat överfall redan vid slutet av 1300-talet. Under loppet av 1400-talets senare del bortförlänades kungsgården till biskopen i Strängnäs, och sannolikt reducerades den sedemera av Gustav Vasa, varvid den förlorade sin kungsgårdsnatur och förvandlades till ett kronohemman, som från denna tid kallas Hovgården.....................................................................................

Lämmningarna av det medeltida palatset gjordes åren 1916-20 till föremål för en omfattande arkeologisk  undersökning, som visade att detta var en omkring 30 meter lång och 13 meter bred byggnad, uppförd av tegel i två våningar över en källare.

Man skulle kanske tro att någon av 1600-talets stora slottsbyggare också var den största jordägaren i Sveriges historia. Men här ligger nog  Per Brahe, De la Gardie och Wrangel i lä, även om Per nog var den störste förvaltaren i sin tid. Utan jämförelse lär 1300-talets stora markägare Bo Jonsson av ätten Grip vara. Markägare är nog i sammanhanget ett ganska snällt sätt att beskriva Bosse. Även om vissa historier är påhittade eller överdrivna, så kan han knappast ha varit någon trevlig bekantskap. Följande är hämtat ur Nordisk Familjebok.

Bo Jonsson (Grip), en av den svenska medeltidens märkligaste politiska personligheter (född troligen i början av 1330-talet, död 1386). Jonssons släkt förde ett griphuvud i vapnet och torde ej ha innehaft stor förmögenhet eller framskjuten ställning (en senare kombination med Algotssönernas släkt anses oriktig), men han var på mödernet befryntad med flera av riktes främsta ätter. Bo var från 1358 en centralfigur i landets politiska liv. Såsom medlem av rådet blev han snart oppositionens ledare mot kung Magnus Eriksson, landsförvisades jämte andra ledande stormän och torde ha varit den främst drivande vid de underhandlingar, som medförde att Albrekt av Mecklenburg 1363 inkallades och utropades till svensk konung. Bo blev 1369 Albrekts "väldige ämbetsman" (officialis generalis) och befäste sin ställning som stormännens ledare bl. a. genom att åt sig skapa den oerhörda förmögenhet, som grundlagts, genom arv men vars uppkomst särskilt gynnades av Jonssons hänsynslösa sätt att utnyttja krigstidens rubbningar i ägoförhållandena. Samtidigt drev han exporthandel, skaffade sig indräktiga domarämbeten (lagman i Östergötland 1366) och bistod konungen med lån. Efter den Albrekt avtvungna konungsförsäkran 1371 och sin egen utnämmning till drots 1375 var Bo Jonsson landets egentliga härskare, hade större delen av riket i förläning och var i besittning av den största godsrikedom, som någonsin innehafts av en enskild man i Sverige.

Han blev lagman i Finland omkring 1379, byggde och fullbordade slotten Raseborg och Korsholm, byggde Gripsholm, beviljade frälse, fällde konungadom och tillgodosåg framför allt sina ekonomiska intressen, ofta på det mest rättskränkande sätt (genom tvångsköp och dylikt). Beryktat är även det på en frälseman Karl Nilsson (Färla), förövade dråpet i stockholms-fransiskanernas kyrka, för vilket han i varje fall bär ansvaret. Trots allt var dock rättstillståndet bättre på hans tid än under det nya inbördeskriget efter hans död.

Att kungamakten gav bort gods eller rättigheter till prominenta personer, var kanske av nöden tvunget när likvida medel i form av penningar saknades. En starkare statsbildning kommer nog ändå att försöka återbörda, när så möjlighet infinner sig. Detta kunde drabba både adeln och kyrkans män. Kung Albrekt av Mecklenburg försökte efter Bo Jonssons död, men stoppades av ett inbördeskrig. Han var dock inte den förste som försökte. Senare genomdrev Gustav Vasa stora kyrkoreduktionen. Fast det kallades räfst och inte reduktion som på 1600-talet. I detta århundrades första hälft blev upprördheten över de få med de många godsen. Vid drottning Kristinas kröningsriksdag framförde de 3 ofrälse stånden, krav på reduktion. Vid riksdagen 1655 hade Kristina abdikerat och de dryga kostnaderna för hennes uppehåll bidrog till att Karl X Gustaf drev igenom en reduktion. Detta att märka, med riksdrotsen Per Brahes offentliga stöd. Vad han verkligen tänkte innerst inne, kan man undra. De indragningar som kom att få stor betydelse för Per Brahes egendomar, inträffade under Karl XI. Men då var Per redan avliden. Följande utdrag kommer från Nordisk Familjebok.

Redan under förmyndartidens riksdagar framträdde krav på reduktionens fortgång, och detta ej blott från de ofrälse stånden utan även inom adeln. Därpå upptogs frågan på 1680 års riksdag. Då konungen begärde bevillning yrkade de ofrälse stånden ytterligare återkallelser, men även inom adeln framställdes av konungens anhängare planen om utvidgad reduktion. Principellt bibehöll adeln därvid reduktionens karraktär av frivillig bevillning. I stort sett innebar beslutet följande. Ingen preskriptionstid skulle gälla, d.v.s. reduktionen gå obegränsat tillbaka över
1632. Till kronan skulle återgå alla grev- och friherre-skap, alla kungsgårdar - ett slags utvidgning av reduktionen av omistande gods - samt alla Norrköpings besluts (1604) gods, som räntade över 600 daler silvermynt årligen, en bestämmelse, som bidrog till att vinna lågadeln. Vidare skulle köp och förpantningar från kronan underkastas rannsakning och vissa regler uppställas för deras likvidation. Tillika skulle reduktionen utsträckas till de utländska provinserna. Det reducerade skulle evärdeligen bliva hos kronan behållet. Adeln uttalde sin förvissning att ej vidare betungas med ny reduktion. För reduktionens utförande tillsattes en reduktionskommision, i vilken adeln själv fick välja medlemmar...............................

Reduktionen kom sedan att utökas under kommande år och riksdagar. Gissningvis (enligt uppslagsverket) gav Karl XI:s indrivningar till kronan 1.95 miljoner daler silvermynt i årlig ränta. Varav 700 000 från Sverige och Finland. Det mesta kom alltså från provinserna, mest från Livland.

TILLBAKA

©Jan Lindström 2019-2024