GS97

INTRODUKTION

Den Allmänna Konst- och Industriutställningen hölls under 1897 på Djurgården i Stockholm. Den hade föregåtts av mindre tillställningar 1823,1834, 1840,1844,1847,1851 och 1866. De flesta av dessa inträffade på skråtiden, före den egentliga näringsfriheten. Den första benämndes också slöjdexposition.

1897 fick utställningen ett bredare utbud. Efter utländska förebilder, så hade man med fantasins hjälp skapat några kvarter av 1500-talets Stockholm. Byggda för en sommar av trävirke, puts och gips, blev de nog favoriten bland folk i gemen. Mest kulisser, men även delvis med interiörer. Inga riktiga ritningar lär ha använts. Det som återstår idag är mest fotografier. Några av dessa har använts för att tillverka en 3D-modell av Nordreport, vilken var en av två vägar in till "Gamla Stockholm" från den konstgjorda Helgeandsholmen. Den träbro som då användes är inte medtagen här.

Texterna som följer kommer från en bok med titel som utställningen självt, författare var A. Hasselgren, utgiven 1897 (bilden nedan visar mitt eget exemplar). Boken innehöll även en ihopvikbar karta eller ritning om man så vill, som finns för nedladdning (1897.png). Den är stor nog (3339x2744) och har tillräcklig upplösning, för att man utan vidare skall kunna zomma in på detaljer och läsa text.

NORDREPORT

Som sagdt, det finnes två broar att välja på, men vi taga den högra, emedan vår afsikt är att att först bese själfa staden, innan vi göra vår visit i konungaborgen. Denna bro utmynnar vid Nordreport. Denna port, som i det verkliga Gamla Stockholm, låg på samma plats, som nu upptages av Mynttorget, försvaras av dels en vindbrygga, dels tre starka torn. Inuti porten är ett vaktrum samt en öppen spisel i själfa porten, afsedd för väktarne att värma sig vid. På ömse sidor om porten vidtager den bestyckade stadsmuren med sina hotfulla skottgluggar, skanskorgar och faskiner. Murar och torn göra ett så solidt och ärevördigt intryck som om de stått här i århundraden, och man känner sig nästan öfverraskad, då man knackar på murverket och finner att detta ger från sig ett doft ljud, kommande från träväggarne bakom den  illusoriska gipsbeklädnanden.

Från Norderport inträda vi omedelbart i själfa staden. Rakt framför oss öppnar sig ett pittoreskt gatuperspektiv. Det är Stadssmedjegatan, som buktar sig upp mot Storkyrkan, eller Bykyrkan, som den i gamla tider kallades. Till höger i gränden finna vi först en trappuppgång till Norderports torn, men som tillträde är allmänheten förbjuden. Tornrummet användes nämnligen till vaktlogement.

SLOTTET

Och nu till slottet! Ingången bevakas af två ståtliga lejon på sina piedestaler, synbarligen nära släkt till de två odjuren på Lejonbacken utanför Stockholms nuvarande kungaborg. Sedan vi kommit förbi dessa vilddjur passera vi en stor bro öfver slotts grafen och komma in i den präktiga slottsporten med dess massiva porthvalf. Några steg till och vi stå inne på den stilfulla, storartade borggården. Gifvetvis var utrymmet i den verkliga gamla Vasaborgen något större än här är fallet, men i alla fall gör borggården ett så tidstroget och illusoriskt intryck att man, då man plötsligt hör röster uppe från gångarne och gemaken, nästan väntar sig att i nästa minut se konung Johan komma tågande nedför trapporna med sitt följe av ädla riddare och dygdädla fruar.

Låtom oss nu göra en visit i slottets inre. Endast den västra längan är tillgänglig för besökande, i det man där inredt några gemak. Tvifvelsutan hade det varit önskvärdt, om en större del af det gamla slottet kunnat efterbildas äfven i inre måtto, men detta skulle medfört kostnader, som man hvarken kan begära att ett enskildt konsortium skall ikläda sig, eller som skulle ha rättfärdigats af syftet att tillfredställa nyfikenheten för en sommar. Vi stiga alltså uppför den nyss nämnda fritrappan och komma upp i trumpetargången, som vi följa till höger. Snart komma vi till en uppåt ledande rymlig trappa. Vid sidan af denna öppnar sig plötsligt en liten kammare, där en märkvärdig maskin, en slags vef med grofva tåg, väcker vår undran. I första ögonblicket äro vi nästan böjda för det antagandet att det är ett tortyrredskap, men upplysas snart om att det blott är vindspelet till det galler, som vid hotande fara kan fällas ned och tillsluta inre slottsporten under våra fötter. Våra förfäder hade sina knepiga påhitt att hålla sig ovälkommna gäster från lifvet.

Trappan, som vi nu fortsätta, för oss upp till ett präktigt hvälft tornrum, prydt med målningar på väggarne och i taket. Särskildt egendomliga äro de astronomiska bilder, som pryda det senare. Till detta rum gränsar en sal, längs hvars väggar löper en rätt vacker panel. Salen gör för öfrigt ett präktigt intryck med sitt kassetterade tak, sin gamla gröna kakelugn och sina snidade dörrar. På väggarne hänga porträtt af de tre första Vasarne, att Erik XIV också är med, tyder ju på att Johan III sannolikt icke residerar i slottet förnärvarande! I det angränsande mindre rummet, till hvilket vi nu begifva oss, finna vi en väldig spisel, som synes böra kunna ge rum för en riktigt ordentlig familjebrasa. Väggarne i detta rum äro prydda med gobeliner af mycket ålderdomligt utseende med bilder från Jakobs historia. I detta såväl som i de förut passerade rummen finnes en del möbler af högt värde, både i ett och annat afseende, hopbragta från skilda håll.

Som bilagor till tidningen (familjetidskriften) Svenska Hem, fanns flertalet reportage under rubriken Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897:revy i bild och ord. Texterna finns idag avskannade och tillgängliga på archive.org. Följande två avsnitt som rör kuliss-staden Gamla Stockholm, har saxats därur.

Emellan nu beskrifna båda byggnader och omgifvande inhägnad samt Svenska Dagbladets kiosk framgår den väg, uti hvars midt Liljeholmens ljusstake är placerad och hvilken väg utgår från Industrihallens rotunda i denna halls medellinie och, ledande till stranden, fortsätter med en bro öfver till den byggnadsgrupp, hvilken föreställer »Helgeandsholmen» i forna dagar och från hvilken på andra sidan två broar leda, den ena till kajen omkring gamla kungliga slottet »Tre Kronor» och den andra till den vackra gamla gata, hvilken leder upp till Stortorget, omgifvet af en hop gamla byggnader med sina trappformiga gaflar vända mot torget.

Det »Gamla Stockholm», som här utbreder sig för våra häpnande blickar blir helt säkert en af utställningens förnämsta sevärdheter. Detta dels på grund af sitt härliga läge och sin, som ett helt betraktadt, dominerande komplex at monumentala byggnader från flydda tider, framtrollade liksom ur sagans dunkla natt för våra tiders barn och kraftigt manande till lif dunkla erinringar från vår historias blad. Minnen, hvilka den stora massan af vårt folk nog icke förmått att kläda i verklighetens dräkt, men som här finner fullödigt och helgjutet uttryck, klart åskådliggjordt för ögat och i minnet efterlämnande ett för lifvet varaktigt, om Sveriges nydaningstid från främlingars ok minnande bålverk.

För meningen med »Gamla .Stockholms» återupplifvande är att i förminskad skala, anordnad med artistisk frihet, gifva en sann historisk bild af »Staden med Helgeandsholmen» från de första Vasadrottarnes tidehvarf. Helgeandsholmen är omgifven af en krenelerande mur, i hvilken är inbygd en befäst, tornprydd port. Från holmen leder, som förut är nämdt, två bryggor till Stadsholmen, hvilken visserligen här sammanhänger med fastlandet, ehuru detta skenbart ej märkes till följd af den husrad, som lik en oöfverskådlig mur begränsar »holmens» södra sida.

Längst ned vid Brunnsvikens strand ligger det gamla ståtliga »slottet» med sin imponerande kärna »Tre kronor», sin af torn prydda fyrkant och sin borggård med dess till palatsets inre förande ståtliga fritrappa. Kring de gräsbevuxna yttervallarne åt landsidan löper en bred vallgraf med port och vindbrygga.

Nära inpå slottet ligger Storkyrkan och på den plats »börsen» nu beräknas intaga Stockholms gamla rådstuga samt öster därom Stortorget i nära nog naturlig storlek med sina många pittoreska husgaflar och ännu befintliga gränder och brinkar.

Alla de storartade och detaljeradt naturtrogna gamla byggnaderna äro utförda i ytterst verkningsfull och slående imitation af mestadels tegel och huggen gråsten, ytorna gjutna i gips på väf efter naturliga modeller och hvarje sten sedermera målad i skiftande färger, förlänande de väldiga murarne dess gammaldags karaktär. Och på liknande sätt är äfven imitationen i detalj genomförd å de omfångsrika byggnadernas alla delar, ända till fönsterlufternas blyinfattade smårutor, hvarigenom det hela verkar rent af häpnadsväckande illusoriskt.

Storkyrkans portar bli stängda, och i slottet komma endast en del rum att inredas, men till de öfriga husens inre kommer tillträde att beredas. Så är det i rådstugans bottenvåning meningen att inreda en restaurant, imiterande den gamla rådhuskällaren, och i åtskilliga andra byggnader komma att anordnas kaffehus, vin- och bier- stugor, taverner, kramlådor och mera dylikt, i hvilka de publiken betjänande personerna komma att uppträda iförda dräkter i den tids stil, som med det hela är öfverensstämmande. Dessutom komma åtskilliga festligheter från samma tid äfven att litet emellan anordnas till publikens förströelse och höjande af den popularitet, som platsen nog kommer att få som en angenäm tillflykts- och hvilopunkt, å hvilken vi i ett slag förflyttasfrån vårt närvöst jäktande nutidslif trehundra år tillbaka i tiden.

Planen till hela detta öfverdådigt anslående storverk samt ritningarne till samtliga byggnaderna ha arkitekten Lilljekvist till upphofsman och mästare, hvarigenom han på det mest exellenta sätt blifvit satt i tillfälle att lämna ett lysande prof på sin förmåga inom det område af arkitekturen, som han valt till specialitet.

Å vattnet kring slottet skall förläggas en samling af farkoster från 1600-talet, och nere i »staden» kommer dessutom att anläggas en kulturhistorisk skådeplats, där man skall få en god inblick i en hel del prestationer af de folknöjen o. d., hvarpå konstmakare af alla slag haft att bjuda från medeltidens gycklarekonster till med dem jämlika förlustelser under nuvarande tid.

*************************************************

För alla dem, som känna sig intresserade af att blicka tillbaka genom gångna århundraden och önska från höjderna på Brunkeberg kasta en blick öfver murarne in i 15- och 1600-talens Stockholm med dess befästningar och hus, dess rörelse och lif, kunna vi ej göra bättre än hänvisa på Doktor Otto Sjögrens i detta arbete, lemnade skildring däraf, i samma stund vi nu gå att meddela några intryck och iaktagelser från det genom Arkitekten Fredrik Liljekvists genialiska framställning såsom genom ett trollslag återuppståndna »Gamla Stockholm» på årets utställning.

Det är sagdt och torde ej kunna bestridas, att »Gamla Stockholm» utgjort utställningens clou, och det har förtjenat det. Ty icke nog med att de egentligen offentliga nöjen, som utställningen erbjöd, voro där förlagda, utan sjelfva den storartade framställningen af denna vår gamla hufvudstad talade ett språk, som aldrig vare sig böcker eller ritningar kunna härma, ett språk, som lärde lättare och mera än några folianter. För vilka tankar och känslor uppväckte icke denna stad? Huru drömde man ej, vid anblicken af dessa bestyckade murar och spetsiga husgaflar, sig åter till en förgången tid, med dess midt under all krigets oro dock jämförelsevis så lugna lif, hvaröfver, just genom den tidrymd som breder sig mellan nu och då, så gärna kommer att hvila en sagolikt tjusande poesi!

Pröfvande och betänksam vandrade man öfver den enkla Norrbro och genom den yttre Norreport in på Helgeandsholmen, men den första man där mötte — en gammal, hvitskäggig kämpagestalt i en svunnen tids måleriska vaktdräkt — gaf ett så illusoriskt intryck, en sanning och ett allvar, att man genast var inne i situationen och som ett främmande drömväsen, någonting utom sig sjelf trampade fram på denna historiska mark. Det är tyst, hvart man vänder sig, husen stå öde och tomma, och de likar man möter gå så tysta och undrande, som man sjelf. Man beundrar och undrar, häpnar och drömmer. Sådant var det första intrycket af Gamla Stockholm.

Men man kom igen ännu en gång till förnyadt besök, och nu var det ej längre nytt. Man dristade sig att tilltala vaktknektarne, och man fick svar, man vågade t.o.m. knacka på de väldiga yttermurarne, hvilket man dock, för bibehållande af illusionen, ej borde ha gjort, ty genom det ihåliga svaret på denna knackning kom man snart underfund med stadens kulissartade byggnad af i stenimitation målad gips på tunna bräder. Solidt såg det i alla fall ut, och det var hufvudsaken.

Man kunde lugnt klifva på, där det fanns öppna entréer till gipshusen, och icke heller behöfde man, vid promenader på den gamla stadens gator och torg, riskera, att murarne skulle som i Jericho »falla för trumpetstötar», nej de föllo icke ens för den öronbedöfvande säckpipsmusiken eller de friska vindarne när de blåste från Brunnsviken och Ladugårdsgärdet. Helgeandshuset står öppet för hvar och en, och hvem som vill kan i dess enkla bäddar hemta hvila och vederkvickelse efter resans vedermödor. Vi föredraga dock att oförtöfvadt gå vidare och fortsätta öfver Norrbro och genom inre Norreport till stadsholmen eller sjelfva staden. En doft af våfflor och kaffe slår oss till mötes, och en väldig menniskomassa utanför ett litet, pittoreskt hus vid Stålsgränden bidrar äfven att locka oss dit. Ofvanför »Svalgången» gnisslar en skylt, föreställande en »gyllene våffla», som äfven är namnet på detta ställe, där man ser unga flickor i åldriga dräkter lifligt kila mellan de anstormande skarorna under lofvärdt bemödande att söka tillfredsställa hvars och ens förfriskningsbehof. Midt häremot ligger en torftäckt koja, hvilken enligt anslag på dörren tjenar som bostad åt en vidtseende Sibylla, som mot en ringa penning förkunnar ens öde, »trovärdigt men utan garanti». Från smedjan ljuder filens raspande och hammarens slag, och strax härintill grymta helt fredligt några svin.

Det har blifvit lif och rörelse i den gamla staden. Hela Smedjegatan är full af butiker och salustånd, där tobak, lerkärl, väfnader, tennsaker, glas och konfektyrer finnas att köpa, och där gravörer, etsare, klippare, snabbmodellörer och andra konstmakare i en handvändning fullgöra sina arbeten. I det hus, där en gång den stränge reformatorn, kyrkoherden Olaus Petri herskade, inrymmes nu ett gammalt tryckeri, som dock är i gång och trycker bland annat bref, som förskaffa innehafvaren burskap som borgare i staden.

Storkyrkan har öppnat sitt vapenhus, hvarifrån man äfven kan få kasta en blick i kyrkans inre, slottet är tillgängligt för allmänheten, som icke blott kan beundra den vackra borggården utan äfven får skåda vaktstugan, köket samt trenne slottets salar. Gillen och vinstugor, hvarifrån stundom ljuda sång och mandoliner, tillgodose ens lekamliga behof och på de båda teatrarne: Bollhustheatern och Then lustige theatern, utföras comedior och andra lustbarheter. På Stortorget midt för det ståtliga rådhuset reser sig den höga, skräckinjagande »Kåken» med sin tysta, bjudande Kopparmatte, men halsringen och kedjorna hänga nu slaka och rostiga utan användning. Brunnen står sinad och tom. Men bardskärare, guldsmeder, väfvare m. fl. täflar ännu om att ådraga sig uppmärksamhet och afyttra sina varor.

Men nu månde där något vara på färde nere i staden, ty menniskorna lemna sina sysslor och springa, alla tagande vägen genom Trångsund nedåt Smedjegatan. Där ljuder från ett af husen en gäll, skärande musik och på trappan synas tre italienska musikanter med klarinetter och säckpipa, hvarur de ovanliga ljuden frambringas. Bredvid dem höjer sig en hvitskäggig man i fotsid klädnad och spetsmössa, hvilken med genomträngande allvar blickar ut öfver folkmassan. Det är trollkarlen, »15:de århundradets största underverk», som bjuder allmänheten att »komma, se och förvånas». Men från planen framför S:t Gertruds gille höres i detsamma stoj och glam, framkalladt af de konster och kvickheter, som där bjudas af ett par fantastiskt utstyrda gycklare och akrobater.

Det börjar mörkna, och de små, enkla gatlyktorna tändas efter hand, spridande sitt svaga sken ut öfver stadens gator och torg. Brandvakten börjar sin vandring med lykta och sax, och tid efter annan får man höra hans hesa sång från en gatukorsning, där han pliktskyldigast stannat för att afgifva sitt väktarerop. Hans stämma öfverröstas dock snart af en mera kraftig sång, och fram på Stortorgets plan till ett väldigt bord vid den gamla rådhuskällaren ser man en liten skara krigare tåga för att där .slå sig ned under skämt och mustigt ordbyte. Öl rekvireras och drickes, sånger sjungas, historier berättas och stämningen blir allt lifligare, tills slutligen genom några förhastade ord det heta krigareblodet råkar i svallning, och det nyss så fredliga torget, förvandlas till en den vilda stridens blodiga tummelplats. Klingor korsas och rassla, skrik och svordomar blandas, och knektarne tumla om hvarandra i vildt raseri, tills det ändtligen lyckas stadsvakten att afväpna samt arrestera fridstörarne, hvarigenom lugnet för en stund är återställdt. Knappt ha dock bord och bänkar åter ordnats. förrän knektames plats intages af ett nytt sällskap, som här vid remmaren önskar   fördrifva aftonens långsamma timmar. Därunder smida de svarta planer mot Hendrick Väfvares hemfrid, i det en af dem ämnar enlevera hans dotter. Han närmar sig huset, lyckas tillnarra sig portnyckeln af flickan och smyger in. Nu vakna de gamle och vidtaga sina mått och steg för att hindra detta kvinnorof, Hendrick och junkern dra blankt, under det kvinnorna skrika och anfäkta sig, så att vakten åter måste ingripa.

Även genom ovarsamhet har elden kommit lös i det antastade huset, och nu blir den sista villan värre än den första. Man ser eldflammorna slå ut genom öfra våningens fönster, nödrop och jämmerskrin störa åter kvällens frid, folk samlas från alla kanter och släckningsarbetet begyns. Efter förtviflade ansträngningar och mycken förskräckelse bland de inneboende lyckas man också bli herre öfver elden, från rådhusets burspråk visar sig borgmästaren och uppmanar den samlade menigheten att skingras, och sent omsider försvinna de äfven hvar och en till sig. Brandvakten är nu den enda, som fortsätter sin vandring, det är tyst och stilla i den trånga staden, som snart ligger insvept i nattens högtidliga lugn, och svaga, som fruktande att åter störa den allmänna hvilan, ljuda från Kåkbrinken brandvaktens ord:

För eld och brand
Och tju-ufvahand
Bevara Gud vå-år stad och land!
 

TILLBAKA