J35A Draken 3D

J35A

J35A visar J35A Draken, den första versionen av ett klassikt svenskt jaktflygplan. Detta med 3D-bilder, som i tidigare program i serien.
Ladda ned HÄR.

 

BAKGRUND

1949 (före Tunnan kom i tjänst), utfärdade Flygvapnet en specification på ett nytt jaktflygplan. Det skulle kunna flyga Mach 1.5, för att bekämpa bombplan på hög höjd. Vilket då ansågs som det största hotet. Det skulle dessutom vara försedd med den svenska motorn Glan. Senare tillkom ett ganska givet krav på jakt/attack-förmåga på lägre höjd. Tidigt fanns alternativa tankar om den bästa vägen att gå. En liknade en ensitsig,
slankare J32:a. En annan var mera åt Mig 21 hållet. Dubbel-deltan framstod dock som mest utvecklingsbar. Militären ville till en början absolut ha ett plan med stabilisator bak. Saab tillgrep då metoden att skapa falska ritningar med dylik, vilka visades upp tills man lyckats omvända kunderna.

Den nya vingformen provades med modeller, samt ett litet test-flygplan Saab 210 Draken (ej döpt av Saab). Detta senare kallad Lilldraken. Namnet anspelar på leksaken. Man kan konstatera att Tunnan, Lansen och Draken alla hade namn som anspelade på formen. Mytologiskt blev det med Viggen och Gripen.

Tre provflygplan av den fullstora typen beställdes 1953. Nu med Rolls-Royce Avon motorer. Det första flög 25 oktober 1955.

 

FÖRSTA VERSIONEN

J35A började levereras till F13 i Norrköping 1959. I all hast vad det verkade, de första 20-talet saknade radar. Senare monterades franska Cyrano (Mirage III). Ericssons radar var inte klar för leverans. Överlag var J35A förhållandevis enkel, när det gällde avionik. J35B kom att bli betydligt bättre, men inte ens denna fick sin utrustning i tid. Detta var tider då elektroniken utvecklades snabbt och Flygvapnet hade svårt att bestämma sig.

De första J35A hade kort bakkropp (efterbrännkammare ebk65). När ebk66 infördes krävde en förlängning och införande av sporrhjul. En del av de korta kom senare att konverteras till SK35C.

1960 inträffade den första olyckan med vad som kallats superstall (hög anfallsvinkel, farten framåt dör). Något liknande hade skett med Lilldraken (med lycklig utgång), men då ansetts vara så ovanligt att man inte behövde aktivt träna piloterna. 1961-63 genomfördes ett stort antal testflygningar där man provocerade fram superstallar. Exakta modeller i skala 1:6.5 byggdes och släpptes från helikoptrar. Detta även i England. De pilotinstruktioner som blev resultatet, bidrog till att problemet kunde kontrolleras.

 

FORTSATT UTVECKLING

Den första J35B flög 1959. B-versionen kom att ha Ericsson PS-03 radar och Saab S7 sikte för direktanfall. Men till en början leverades planen utan dessa (förseningar). Till utseende var B mycket lik A. Den 14 januari 1960 flög ett provflygplan Mach 2. SK35C var J35A som byggdes om till skolflygplan.

J35D fick Rolls-Royce Avon 300 motorer på nästan 8000 kp. Detta med svensk ebk 67. Draken kunde nu flyga Mach 2, stiga 15000 m/min utan robotar (12000 med), samt nå en topphöjd på 20000 meter. S35E var en spaningsversion byggd på D-versionen. Utan radar o beväpning, litandes på hög fart.

J35F byggde vidare på J35D och fick utvecklad avionik samt Hughes Falcon robotar. Ansågs en tid vara det effektivaste allväders-jaktflygplanet av europeiskt ursprung. För att förlänga gångtiden uppgraderades 66 st F till J35J, från 1986. Den enda kvarvarande Draken-flottiljen då var F10. J är den tionde bokstaven i alfabetet. Totalt hade Flygvapnet 540-550 drakar i tjänst. Export skedde till Danmark, Finland och Österrike. De flesta finska samt alla till alplandet var dock begagnade.

 

TILLBAKA

 

©Jan Lindström 2020-2021