J35A Draken 3D

J35A

J35A visar J35A Draken, den första versionen av ett klassikt svenskt jaktflygplan. Detta med 3D-bilder, som i tidigare program i serien.
Ladda ned HÄR.

 

BAKGRUND

1949 (före Tunnan kom i tjänst), utfärdade Flygvapnet en specification på ett nytt jaktflygplan. Det skulle kunna flyga Mach 1.5, för att bekämpa bombplan på hög höjd. Vilket då ansågs som det största hotet. Det skulle dessutom vara försedd med den svenska motorn Glan. Senare tillkom ett ganska givet krav på jakt/attack-förmåga på lägre höjd. Tidigt fanns alternativa tankar om den bästa vägen att gå. En liknade en ensitsig, slankare J32:a. En annan var mera åt Mig 21 hållet. Dubbel-deltan framstod dock som mest utvecklingsbar. Militären ville till en början absolut ha ett plan med stabilisator bak. Saab tillgrep då metoden att skapa falska ritningar med dylik, vilka visades upp tills man lyckats omvända kunderna.

Den nya vingformen provades med modeller, samt ett litet test-flygplan Saab 210 Draken (ej döpt av Saab). Detta senare kallad Lilldraken. Namnet anspelar på leksaken. Man kan konstatera att Tunnan, Lansen och Draken alla hade namn som anspelade på formen. Mytologiskt blev det med Viggen och Gripen.

Tre provflygplan av den fullstora typen beställdes 1953. Nu med Rolls-Royce Avon motorer. Det första flög 25 oktober 1955.

 

FÖRSTA VERSIONEN

J35A började levereras till F13 i Norrköping 1959. I all hast vad det verkade, de första 20-talet saknade radar. Senare monterades franska Cyrano (Mirage III). Ericssons radar var inte klar för leverans. Överlag var J35A förhållandevis enkel, när det gällde avionik. J35B kom att bli betydligt bättre, men inte ens denna fick sin utrustning i tid. Detta var tider då elektroniken utvecklades snabbt och Flygvapnet hade svårt att bestämma sig.

De första J35A hade kort bakkropp (efterbrännkammare ebk65). När ebk66 infördes krävde en förlängning och införande av sporrhjul. En del av de korta kom senare att konverteras till SK35C.

1960 inträffade den första olyckan med vad som kallats superstall (hög anfallsvinkel, farten framåt dör). Något liknande hade skett med Lilldraken (med lycklig utgång), men då ansetts vara så ovanligt att man inte behövde aktivt träna piloterna. 1961-63 genomfördes ett stort antal testflygningar där man provocerade fram superstallar. Exakta modeller i skala 1:6.5 byggdes och släpptes från helikoptrar. Detta även i England. De pilotinstruktioner som blev resultatet, bidrog till att problemet kunde kontrolleras.

 

FORTSATT UTVECKLING

Den första J35B flög 1959. B-versionen kom att ha Ericsson PS-03 radar och Saab S7 sikte för direktanfall. Men till en början leverades planen utan dessa (förseningar). Till utseende var B mycket lik A. Den 14 januari 1960 flög ett provflygplan Mach 2. SK35C var J35A som byggdes om till skolflygplan.

J35D fick Rolls-Royce Avon 300 motorer på nästan 8000 kp. Detta med svensk ebk 67. Draken kunde nu flyga Mach 2, stiga 15000 m/min utan robotar (12000 med), samt nå en topphöjd på 20000 meter. S35E var en spaningsversion byggd på D-versionen. Utan radar o beväpning, litandes på hög fart.

J35F byggde vidare på J35D och fick utvecklad avionik samt Hughes Falcon robotar. Ansågs en tid vara det effektivaste allväders-jaktflygplanet av europeiskt ursprung. För att förlänga gångtiden uppgraderades 66 st F till J35J, från 1986. Den enda kvarvarande Draken-flottiljen då var F10. J är den tionde bokstaven i alfabetet. Totalt hade Flygvapnet 540-550 drakar i tjänst. Export skedde till Danmark, Finland och Österrike. De flesta finska samt alla till alplandet var dock begagnade.

En prototyp till vad som skulle bli J35A Draken. Fotot taget när den fortfarande var mera i förvar än utställt. Detta vid Svedinos museum i Ugglarp (mellan Falkenberg o Halmstad).

Reklam från Flygmotor. Som tillverkade motorerna till Lansen och Draken. Dessa var licens-kopior av Rolls-Royce Avon, i olika versioner.

Allhems förlag grundades i Malmö 1932. De skulle under sin verksamma tid utge en rad med ganska påkostade böcker och uppslagsverk. Dessa behandlande olika ämnen, inte minst flyg. Företaget avvecklades 1981.

Bland böckerna fanns "Ett år i luften", även kallad "Flygets årsbok". Det första exemplaret utgavs 1949. Under 50-talet återkom den årligen, i nästa decenium blev utgivningen mera oregelbunden. Böckerna avhandlade både miltärt och civilt flyg, det som då var modernt och historia. I 1958 års upplaga kan man hitta en hel del om J35 Draken, som då var en relativ nyhet. På bokens cirka 300 sidor förekommer Draken i ett flertal artiklar och med 25-talet bilder. Bland annat den ovan vilken visar när den första J35A ämnad för tjänst, rullas ut från Saabs fabriker den 15 februari 1958. Provflygning väntar. Det som nu följer är en liten sammanställning av vad som skrevs om Draken i detta verk.

 

I augusti 1956 hade Flygförvaltningen beställt de första serie-flygplanen av typ J35A, avsedda för Flygvapnet. Nu var 35:an nära att tas i tjänst. Prestanda inkluderade toppfart av mach 1.8 och stighastighet 200 m/s. Samtidigt sades att ny version var på gång med högre toppfart, jaktrobotar samt Saabs nya direktanfalls-sikte. Det senare innebar att man inte längre måste ha fartövertag vid anfall. Det påstods bidraga till att risken för att själv bli nedskjuten, praktiskt taget eliminerats. Kanske inte helt korrekt, om man nu ska vara objektiv.

 

När boken skrevs hade Draken flugit i 3 år. Under denna tid hade Draken uppvisat, av vad som framhölls, enastående goda egenskaper. Prestandan hade fullt ut levt upp till den på förhand önskade. Lågt luftmotstånd gav hög fart och hanterbarheten vid låg fart var god. Man påstod att J35:an hade större fartområde än något annat flygplan (skillnad mellan lägsta och högsta fart). Sedan våren 1956 hade huvudsakligen provflygningar skett i kring samt över ljudfart. J35 skall ha varit lätt att landa även jämfört med 32 Lansen. Draken hade också testats i Saabs klimatkammare. Där vid temperaturer ned till minus 70° och tryck motsvarande 30000 meter.

 

Man framhöll att stallfarten var 210 km/t och att flygning skett ned till 190 km/t. J35 kunde inte under normala förhållande överstegras. Det här är uppenbart skrivet före problemen med superstall. Draken skulle också varit det första nya planet som inte krävde längre startbanor. För att få detta påstående att gå ihop så får man nog räkna bort flertalet typer från propellerepoken. Visserligen landade de länge på flygfält med gräs, men senare även på hårdgjorda banor.  Frågan i övrigt är väl om man ska skilja på flygfält och landningsbanor, eller över huvud taget göra sådana här anmärkningar. Under prov skall rullsträckan  vid landning för 35:an stannat vid 450 meter, då med hjälp av bromsskärm.

 

Till vingarna användes limmade honeycomb-paneler. Denna metod var utprovad under flera år. En annan nyhet var de så kallade ringspanten, vilka formade mellan- och bak-kroppen. För att tillverka dessa hade en ny, av vad som sades unik, typ av fräsmaskin konstruerats. Kostadnaden för alla verktyg till J35 gick på flera 10-tals miljoner. Totalt skall de ha varit 25000 till antalet. Av vilka 5000 användes för maskinbearbetning.

 

 

 

TILLBAKA

 

©Jan Lindström 2020-2022