JERNBODEN

Detta är en pdf-fil med ett par 3D-bilder av ett hus vid Vetlanda torg. Tidsperioden kring sekelskiftet 1900. Kan laddas ned HÄR.

 

Bilden som använts som grund till dessa 3D-bilder, lär ha tagits den 11 juni 1902, vid en marknadsdag i Vetlanda (då Hvetlanda). Detta av fotograf Nanny Ekström. Det finns dock ytterligare ett foto, taget i lite annan vinkel och där de då levande har flyttat på sig. I övrigt är det uppenbart att fotografiet är från samma dag, men årtalet uppges vara 1896. Nanny kom från Oskarshamn 1895, blev då fotografibiträde och sin egen 1902. På ett tredje kort visas torget i vintrig skrud. Huset som här är av intresse har blivit längre. Söderkvists mjölaffär och färgare Winell har försvunnit, Jernboden utökat. Fasadens dekor har blivit mera påkostad, en balkong i hörnan har tillkommit. Allt uppenbart senare, men bilden daterad till sekelskiftet 1900. Vilket gör fotografiernas årtal något osäkra.

Gustaf Adolf Wictorin (1860-1905), levde ivartfall inte så länge efter bildernas tillkomst. Claes August Winell (1829-1927), blev dock nästan 3-siffrig. 3D-modellen visar här endast fasaden mot torget. En bild vinklad 30° uppifrån och en i markplan. I verkligheten går fastigheten runt högra hörnet. Husets utseende cirka 1900, vinner utan konkurrens, mot dagens.

 

Svenska tennstämplar

MÄRKE OCH MÄSTARE (PDF)

Beskriver historien bakom det svenska systemet med stämpling av tenn. Dessutom listas mästare från skråtidens Småland. Några exempel på deras stämplar är också inkluderade.  Finns även i en version med engelsk text.

Länkar:

MochM.pdf (Svensk text)

MandM.pdf (Engelsk text)

 

Svenska tenngjutare eller kannstöpare, som de kallades i äldre tider, var organiserade på ett likartat sätt som i flera andra europeiska länder. Detta med mästare verksamma i skrån. Följande text kommer från OLD PEWTER, BRASS, COPPER, AND SHEFFIELD PLATE av N. Hudson Moore. Boken utgiven 1905. De här utvalda delarna handlar om tenn och tenngjutare, med fokus på Frankrike. Inte direkt överförbart till svenska förhållanden, men kan vara intressant ändå. Översatt här av Jan Lindström. Originaltexten finns i den engelska avdelningen.

 

I Romarriket användes tennföremål där materialet hämtades från Cornwall i England. Det transporterades hem både sjö- och land-vägen. När romarna inte hade tillgång till lämpliga legerings-metaller, så  tillverkade de föremål
av rent tenn. Tennet levererades precis som i senare tid i form av göter, och en del hamnade även i nuvarande Frankrike och Holland. De senare fick sin del fraktat till Bruges (Brügge). Från Barcelona exporterades mycket till Venedig och resten av nuvarande Italien. Köpenskapen tog dock sådana proportioner, att man kände sig tvingad att reglera verksamheten. Detta först känt år 1406.

 

Det engelska ordet för tennföremål och tennlegeringar "pewter", har en motsvarighet i flera andra språk. Ordet peautre är känt sedan 1229 i franskan. I holländskan fanns speawter och peawter. I äldre engelska dokument kan man se ordet stavat på flertalet sätt. Beroende på stil och utbildning hos skriftställaren.

 

I Frankrike där man hade en särskild känsla för form och design, hade tenn av hög kvalitet en plats i hushållen, tidigare än som var fallet i England. Omkring 1390 hade inte bara adeln utan även de mera välbeställda kyrkliga dignitärerna, försett sig med riklig tillgång av tennfat. Isabeau av Bayern, hustru till Karl VI av Frankrike, hade 1401 införskaffat till det kungliga köket, 9 dussin fat och 23 skålar.

 

I Paris år 1500, ansågs en statlig middag behöva 6 dussin stora tennskålar, 6 dussin mindre fat, 2 och ett halvt dussin större fat, 8 stop av kvartsstorlek samt 12 som rymmde en pint. Därtill 2 fat som användes till att samla upp resterna av måltiden och ge dessa till några fattiga.

 

Tennets storhetstid när det gäller utformning, infann sig i Frankrike runt år 1550. Francois Briot var då den mest prominente tenngjutaren. Från början hade han varit en tillverkare av gjutformar. Exempel på hans arbeten finns idag på många museum i Europa. Hans mest erkända alster var i form av vinflaskor med tillhörande brickor. Dessa utsmyckade med figurer, emblem, masker och dekor som efterliknade remmar o band. Dessa eleganta pjäser var gjutna i flera delar, för att sedan på det mest delikata sätt bli ihopmonterade.

 

Francois Briot föjdes av schweitzaren Caspar Enderlein. Runt år 1600 blev Nürnberg ett centra för framställning av rikt dekorerade fat både för måltid o servering. De med religiösa motiv användes vid nattvarden, medans de med profana hamnade på medelklassens bord. Stilmässigt härmades guld- och silver-pjäserna vid adelns bord. Dessa högt dekorerade föremål, om av fransk utformning, kallades "A fagon d'argent". Precis som de modernare i stil av "art novelties", var de kostbara ting.

 

I tiden mellan 1680 till 1780, tillverkades mycket tenn i Frankrike. Det mesta dock under de första 75 åren. Ludvig XVI utsåg en kunglig tenngjutare. Man fick nu speciellt tillstånd att utsmycka tennföremål med detaljer av guld och lack. Detta hade tidigare endast varit tillåtet på kyrkliga föremål, avsedda för de högsta dignitärerna. Precis som i England var de franska tenngjutarna organiserade i skrå eller företag. Men dessa avskaffades av Turgot (fransk statsman). Han ansåg att fritt val av arbete var en helig rättighet för mänskligheten. Med avskaffandet av skråväsendet, lär kvaliteten blivit sämre. Tennet höll sin position bland medelklassen, men bland de välbeställda hamnde föremålen i köken. Efter 1750 övertog porslinet gradvis tennets roll, och blev genom sin dekor snabbt en favorit.

 

Som bevis för sin kunskap fick de franska arbetarna göra ett prov inom det område de var verksamma. Detta för att bli erkända inom skrået. Redan under 1300-talet hade ett regelverk uppdelat i 3 klasser skapats ("potiers d'ctain"): De som tillverkade vaser "potiers dit derond". De som hammrade ytan "les potiers maitre de forge" och tillverkade fat och skålar. Tredje klassen "potiers menuisiers", tillverkade småsaker, pilgrimsmärken, knappar och leksaker. De senare fick som gesällprov göra ett bläckhorn eller en saltströare.

 

Många av de regler som styrde de franska tenngjutarna, var i grunden de samma som fanns i England. De var så lika att fransoserna påstod att de kopierats, när engelsmännen skapade Pewter Company. År 1613 hade Ludvig XIII utfärdat en serie regler för de franska gjutarna. Innan en man kunde bli mästare, fick han tjäna som lärling i 6 år. Därefter i 3 år som gesäll, för att till slut göra sitt gesällprov. Söner till mästare kunde hoppa över lärlingstiden, om man kunde visa på att man arbetat 3 år i faderns verkstad. De behövde heller inte göra gesällprov eller betala avgifter.

 

Som i England måste varje mästare ha sina egna stämplar, vilka skulle vara registrerade hos kunglig myndighet, samt i skrået han tillhörde. Varje mästare hade 2 stämplar. Den större visade initialbokstaven av hans förnamn och hela hans efternamn. Den mindre visade bara intialbokstaven i för- och efter-namnet. Därtill innehöll stämplarna hans logotyp, vilken var mera fri att utforma.

 

Arbeten i tenn av lägre legering, stämplades på ovansidan. Föremål av bättre legering, tenn med antimon, stämplades i botten. Saltströare och andra mindre föremål fick innehålla 10% bly. Mindre fat 4%.

 

Enligt tenngjutare Boileau var dessa regler gällande för verksamma i Paris under hans tid:
1. Vem som helst som vill, kan bli tenngjutare i Paris. Förutsatt att han utför gott och lagligt arbete. Antalet lärlingar och gesäller är fritt.
2. Ingen får arbeta nattetid eller under festdagar. Den som så gör får böta 5 sol till kungen. Ljuset nattetid är icke nog för att göra ett gott och lagligt arbete.
3. Ingen gjutare får använda legeringar vilka ej är lagliga eller lämpliga till avsett arbete. Om han så gör beslagtas föremålen och böter till kungen blir 5 sol.
4. Ingen kopparslagare eller utövare av annat yrke får sälja föremål som tillhör tenngjutaryrket, vare sig i stad eller utanför, eller i sitt hus, utan att det är gott ufört och av laglig legering. Annars beslagtas föremålen och 5 sol blir bötesbeloppet till kungen.
5. Ingen får sälja varor som tillhör tennskrået. Ej heller sälja gammalt tenn som nytt. Böter blir 5 sol till kungen.
6. Mästarna inom skrået utser genom röstning 2 erfarna medlemmar.  Detta på diktat från borgmästaren i Paris. De utvalda får  svära en trohetsed för skråets räkning. Att alla mästare  skall utöva sitt arbete laglydigt.
7. Mästarna är skyldiga att låta sig granskas, tills de fyllt 60 år.
8. De 2 mästarna som valts enligt punkt 6, behöver inte själva  bli kontrollerade.
9. Tenngjutarna skall som andra boende i Paris, betala sina skatter och avgifter till kungen.

Mästarna får framställa vilka slags föremål som helst, förutsatt att de innehåller en god legering med koppar och vismut. Det var dock förbjudet att blanda in silver eller guld. Bortsett från föremål avsedda för kyrkan.

 

1776 slogs skråna för tenngjutare, kopparslagare och tillverkare av vågar ihop. Från denna tid förföll tenntillverkningen sakta men stadigt.

 

I det som nu är Tyskland var tenntillverkningen koncentrerad till Nürnberg och Augsburg. Dokument från den senare staden, visar på att skrået kontrollerade sin medlemmar redan 1324. I Nürnberg var Carel och Sebaldus Ruprecht kända gjutare från den tiden. En reglering i denna stad från 1576, medförde att inget fick tillverkas i en legering som kallades engelsk. Ej heller föremål som drivits upp. Rent innehåll av tenn var det enda godkända.
Dessa fick stämplar med en örn och en krona. På engelskt tenn skulle det därtill finnas en ros. Vilket är något motstridigt, då man ändå inte fick använda denna legering.

 

Varje medlem i yrket fick tillverka ett fat som prov, för att sedan godkännas av mästare. Fick han tummen upp, kunde den egna stämpeln sättas på föremålet. Denna innehöll örnen (Augsburgs stadsvapen), plus tillverkarens egen devis eller märke. Om fatet var korrekt stämplat kunde det visas upp på en offentlig plats, där allmänheten då kunde se vem som tillverkat tennet i deras hem. Detta var den reklam som var tillåten.

 

I Augsburg skulle de utsedda mästarna gå runt i alla verkstäder källare och affärer, för att kontrollera att tillverkade föremål höll laglig och ren kvalitet. Om man fann att tennpjäser var undermåligt gjutna eller svarvade, skulle de förstöras. Därtill fick man böta om de vägde mera än ett halvt pound (~2 hekto).

 

 

TILLBAKA

 


 

 


©Jan Lindström 2015-2022